Berättelser från Stiftsgården

En sommardag 1986 fick jag, helt oväntat, ett telefonsamtal från Stiftsgårdens föreståndare Rolf Larsson. Ett stort musikfamiljeläger med många deltagare som skulle äga rum någon vecka senare stod plötsligt utan ledare pga sjukdom och goda råd var dyra. Vem skulle tillfrågas? Per Harling, tidigare ungdomspräst på gården, föreslog att frågan skulle gå till mig, en ung musiker från Västerås stift, boende i södra Hälsingland. Jag tackade ja. Därefter följde en genom åren obruten linje av ledarskap för olika läger och kurser för mig och min man. Endast pandemin tvingade till avbrott. Det har gällt familjeläger, kyrkvärdar, enastående mammor, Astrid Lindgren-tema, miljö och natur, körmusik och på senare år seniorläger, anspråkslöst omdöpt till seniorakademin. Parallellt med detta har vår familj, i likhet med många andra, en tät personlig historia av vigslar, dop, konfirmation, läger, samvaro och vila förknippad med Stiftsgården. Så många människor, upplevelser, minnen… Tack, kära Stiftsgård, ja må du leva! Vi ses i september.

Inte ens två veckor hade jag varit föreståndare för Stiftsgården i Rättvik när jag inför gruppen av återbrukare skulle berätta om mina visioner för gården. Återbrukare är före detta yrkesverksamma som på fri tid och av fri vilja ger sitt engagemang till Stiftsgården. Återbrukarna är på gården, en eller två i sänder, en vecka i taget och hjälper till med allt möjligt: praktiska sysslor som låsrundan, möter och samtalar med gäster, leder böner och gudstjänster i kapellet, står i receptionen, syr, städar, sorterar och annat viktigt. Från början var gruppen endast öppen för pensionerade präster, men nu får även andra vara med. I den samling som jag kom in i fanns sammanlagt flera hundra års erfarenheter av Stiftsgården och där kom jag med mina knappa två veckor och skulle dela mina visioner med dem... Jag kände själv det orimliga i situationen, så istället för att berätta för gruppen vad jag tänkte så bad jag dem berätta för mig om vad Stiftsgården är och står för. Jag ville höra vad som är viktigt att veta och minnas för att bevara allt fint som jag visste att den här platsen står för och är för så många. Jag fick en lång rad av fantastiska berättelser och vittnesbörd om allt viktigt och fint som jag nu hade getts förtroendet att förestå och leda vidare in i framtiden. Efter alla berättelser ställde jag till sist en fråga som jag tänkte skulle kunna hjälpa mig att navigera i min ledarroll. Jag frågade: ”Vad är det värsta jag skulle kunna göra för att förstöra allt det här fina som ni vittnat om?” Efter en stunds tystnad kom så det svar som jag sedan burit med mig under de tre år jag hittills fått vara stiftsgårdsföreståndare, det löd: ”Det skulle du aldrig klara – för du är bara en!”

Mitt första besök på Stiftsgården var år 1952. Jag var med i en liten grupp som hade bildats efter konfirmationen. Prästen Göran Granberg, som då var pastorsadjunkt där jag bodde, i Tuna församling utanför Sundsvall, överraskade oss med att fråga om vi ville komma hem till honom och lyssna på jazz. Jag, som tyckte att han var så andlig att han bara hade den ena foten på jorden, tappade hakan. Men jag gick ju dit förstås. Det blev inte så mycket jazz utan så småningom desto mer kyrkospel och flera intressanta resor. Att Göran ville visa oss det som var på gång i Rättvik fick också stor betydelse i mitt liv. Gården var ju då inte tillbyggd med matsalar, gästrum med hotellstandard och kapell. Andakterna hade vi i Werkmäster på tredje våningen. De skedde i en form som jag inte var så van vid. ”Det kallas tidegärd och består av växelläsning och några psalmer”, sa Göran. Första gången hade jag fullt upp med att hinna med att läsa på de rätta ställena. Andra gången hade jag fått en uppgift av Göran. Jag skulle välja en psalm. Efter några timmars nervösa funderingar valde jag ”Bliv kvar hos mig”. Jag tyckte att den passade mig eftersom jag hade vuxit upp i ett hem med mycket få kyrkobesök, men under de senaste åren börjat tycka mer och mer om andakter och gudstjänster. Nu skulle jag också säga några ord om varför jag hade valt just den psalmen. Vi satt tätt packade i Werkmäster. Allt gick som planerat. Jag kunde t o m reflektera över innehållet i det vi läste. Göran hade ju undervisat oss om Guds treenighet, Fader, Son och Ande. Och under den kvällsandakten tyckte jag att Gud var så närvarande att man skulle kunna ta på Den Helige Anden! ”Men, så himla skönt att även en tonåring med båda fötterna på jorden och huvudet fullt av tankar om kärlek, lycka och framtid kan få uppleva närvaron av universums ursprung så konkret - hit vill jag komma många gånger Göran!”, tänkte jag. Mitt tafatta val av psalm var alltså en omedveten bön med ögonblickligt svar! Det var första gången som jag kände en nästan fysisk gudsnärvaro. Men inte den sista. Bliv kvar - blev kvar.

Många stiftsgårdssomrar har det blivit och därmed många varma minnen av kul bus! Jag blir glad när jag tänker på dessa två, även om det sistnämnda behövde tid innan vi insåg det roliga. P2 -04. Tema: Astrid Lindgren. Pigor&Drängar var rövarna från Ronja Rövardotter. Vi (jag var konfirmandledare) kom tillbaka från hajk. 60 trötta och hungriga konfirmander som varit ute i skogen och många långt utanför sin comfort zone var i mer eller mindre akut behov av vila och rena kläder. Jag vill minnas att det hade regnat så vi var extra känsliga (men det kan vara en efterkonstruktion). När vi närmade oss vita lägergården klev Drängfar tillsammans med några drängar mot oss med bekymrad min och utbrast ”Vad gör ni här, ni skulle ju komma tillbaka i morgon, ni sa att ni skulle på Två-nätters-hajk?!”. Vi ledare som var med på buset (över)spelade minst lika bekymrade och protesterade att vi sagt två-DAGARS-hajk och att de såklart betydde EN natt. ”Ja, ni kan i alla fall inte bo på Vita för vi målar om därinne” sa Drängfar. Vi närmade oss Vita lägergården som var (överdrivet) insvept i skyddsplast och täckpapp med färgburkar och penslar utspridda utanför ingången. In och ut gick arbetande drängar med färgstänk på kläderna och bar på en skylt ”NYMÅLAT”. Konfirmanderna var i chock. Vi började försöken att intala dem att vi får göra det bästa av situationen - slå upp tälten på loggian och sova ytterligare en natt ute. Reaktionerna blev stirrande blickar och fruktansvärda klagorop, någon föll ihop för att beskedet var för tungt för att benen skulle bära längre! Plötsligt klev alla drängar ut på balkongerna på Vita lägergårdens övervåning och utbrast i den kör som är känd från rövarna i Ronja och som under perioden var drängarnas signum. Ett riktigt välplanerat och snyggt genomfört bus och väldigt lättade konfirmander när de insåg att de fick springa in till sina kuddar/torra strumpor/sminkväskor igen! Det andra var P2-05, också då var jag konfirmandledare. Det bör för protokollet sägas att buset när det utspelade sig inte alls var uppskattat, men när vi fick smälta det och med tiden som läkte såren (den sulade foten), kan jag och förhoppningsvis alla med mig se tillbaka på det som påhittigt och kul. Vi hade under perioden en pågående aktivitet vilken innebar att en konfirmandledare när som helst kunde utropa ”GÖM!” vilket var en signal till alla konfirmander om att ögonblickligen hitta ett gömställe och samla poäng genom att inte bli omedelbart upptäckt. En kväll, efter en tung och jobbig dag, mitt i godnattsagan, hördes ett högt ”GÖM!” och på några sekunder tömdes Vita havet på ynglingar. Vi ledare stirrade på varandra och insåg så småningom att det inte var någon av oss som hade ropat utan att en konfirmand (ej tillåtet enligt lekens regler) tagit initiativet. Och med tanke på hur snabbt alla försvann förstod vi att detta hade de minsann bestämt och planerat! Det var bara att ge sig ut och leta. Sent på kvällen! Vi var inte nöjda. Konfirmanderna hade dessutom inte som i vanliga fall gömt sig i närheten bakom första bästa hinder, utan gett sig iväg ner i Siljan, i förråd intill personalbostäder eller om jag minns rätt halvvägs ner på byn. Vi ledare blev vansinniga och stämningen var riktigt dålig när vi alldeles för sent på kvällen tillslut räknade in alla igen. Men som sagt, nu i efterhand önskar jag att vi hade uppskattat det mer. För ett bus där de lurade blir riktigt paffa, det fick de verkligen till!

Under Globalhelgen 1999 så fokuserade vi på en avskrivning för tredje världens stora statsskulder. En kampanj med rekordmånga namninsamlingar som gick under temat "Jubel 2000" hade genomförts. Det blev en lyckad kampanj som säkert bidrog till att och skuldkrisen för de fattiga länderna numera är historia. Som medlem i kören Vred Fred så bjöd vi på körworkshops och Afrikasångerna och sånger om vår längtan till frihet kom väl till användning. Det blev sköna avbrott i föredrag och diskussioner när vi sjöng tillsammans! Springande nedför en trappa i huvudbyggnaden kom en melodi till mig: "A debt free start for a billon people" som var kampanjens slogan fick liv. Sedermera så sjöngs den sången runt om i landet under flera workshops och inte minst under en tågresa med 350 personer från hela Norden till G7-mötet med världens ledare i Köln sommaren 1999. Att många sköna sånger föds i Stiftsgården är ett Guds mirakel och en välsignelse som lever vidare!