Berättelser från Stiftsgården

En sommardag 1986 fick jag, helt oväntat, ett telefonsamtal från Stiftsgårdens föreståndare Rolf Larsson. Ett stort musikfamiljeläger med många deltagare som skulle äga rum någon vecka senare stod plötsligt utan ledare pga sjukdom och goda råd var dyra. Vem skulle tillfrågas? Per Harling, tidigare ungdomspräst på gården, föreslog att frågan skulle gå till mig, en ung musiker från Västerås stift, boende i södra Hälsingland. Jag tackade ja. Därefter följde en genom åren obruten linje av ledarskap för olika läger och kurser för mig och min man. Endast pandemin tvingade till avbrott. Det har gällt familjeläger, kyrkvärdar, enastående mammor, Astrid Lindgren-tema, miljö och natur, körmusik och på senare år seniorläger, anspråkslöst omdöpt till seniorakademin. Parallellt med detta har vår familj, i likhet med många andra, en tät personlig historia av vigslar, dop, konfirmation, läger, samvaro och vila förknippad med Stiftsgården. Så många människor, upplevelser, minnen… Tack, kära Stiftsgård, ja må du leva! Vi ses i september.
Inte ens två veckor hade jag varit föreståndare för Stiftsgården i Rättvik när jag inför gruppen av återbrukare skulle berätta om mina visioner för gården. Återbrukare är före detta yrkesverksamma som på fri tid och av fri vilja ger sitt engagemang till Stiftsgården. Återbrukarna är på gården, en eller två i sänder, en vecka i taget och hjälper till med allt möjligt: praktiska sysslor som låsrundan, möter och samtalar med gäster, leder böner och gudstjänster i kapellet, står i receptionen, syr, städar, sorterar och annat viktigt. Från början var gruppen endast öppen för pensionerade präster, men nu får även andra vara med. I den samling som jag kom in i fanns sammanlagt flera hundra års erfarenheter av Stiftsgården och där kom jag med mina knappa två veckor och skulle dela mina visioner med dem... Jag kände själv det orimliga i situationen, så istället för att berätta för gruppen vad jag tänkte så bad jag dem berätta för mig om vad Stiftsgården är och står för. Jag ville höra vad som är viktigt att veta och minnas för att bevara allt fint som jag visste att den här platsen står för och är för så många. Jag fick en lång rad av fantastiska berättelser och vittnesbörd om allt viktigt och fint som jag nu hade getts förtroendet att förestå och leda vidare in i framtiden. Efter alla berättelser ställde jag till sist en fråga som jag tänkte skulle kunna hjälpa mig att navigera i min ledarroll. Jag frågade: ”Vad är det värsta jag skulle kunna göra för att förstöra allt det här fina som ni vittnat om?” Efter en stunds tystnad kom så det svar som jag sedan burit med mig under de tre år jag hittills fått vara stiftsgårdsföreståndare, det löd: ”Det skulle du aldrig klara – för du är bara en!”
Mitt första besök på Stiftsgården var år 1952. Jag var med i en liten grupp som hade bildats efter konfirmationen. Prästen Göran Granberg, som då var pastorsadjunkt där jag bodde, i Tuna församling utanför Sundsvall, överraskade oss med att fråga om vi ville komma hem till honom och lyssna på jazz. Jag, som tyckte att han var så andlig att han bara hade den ena foten på jorden, tappade hakan. Men jag gick ju dit förstås. Det blev inte så mycket jazz utan så småningom desto mer kyrkospel och flera intressanta resor. Att Göran ville visa oss det som var på gång i Rättvik fick också stor betydelse i mitt liv. Gården var ju då inte tillbyggd med matsalar, gästrum med hotellstandard och kapell. Andakterna hade vi i Werkmäster på tredje våningen. De skedde i en form som jag inte var så van vid. ”Det kallas tidegärd och består av växelläsning och några psalmer”, sa Göran. Första gången hade jag fullt upp med att hinna med att läsa på de rätta ställena. Andra gången hade jag fått en uppgift av Göran. Jag skulle välja en psalm. Efter några timmars nervösa funderingar valde jag ”Bliv kvar hos mig”. Jag tyckte att den passade mig eftersom jag hade vuxit upp i ett hem med mycket få kyrkobesök, men under de senaste åren börjat tycka mer och mer om andakter och gudstjänster. Nu skulle jag också säga några ord om varför jag hade valt just den psalmen. Vi satt tätt packade i Werkmäster. Allt gick som planerat. Jag kunde t o m reflektera över innehållet i det vi läste. Göran hade ju undervisat oss om Guds treenighet, Fader, Son och Ande. Och under den kvällsandakten tyckte jag att Gud var så närvarande att man skulle kunna ta på Den Helige Anden! ”Men, så himla skönt att även en tonåring med båda fötterna på jorden och huvudet fullt av tankar om kärlek, lycka och framtid kan få uppleva närvaron av universums ursprung så konkret - hit vill jag komma många gånger Göran!”, tänkte jag. Mitt tafatta val av psalm var alltså en omedveten bön med ögonblickligt svar! Det var första gången som jag kände en nästan fysisk gudsnärvaro. Men inte den sista. Bliv kvar - blev kvar.
Många stiftsgårdssomrar har det blivit och därmed många varma minnen av kul bus! Jag blir glad när jag tänker på dessa två, även om det sistnämnda behövde tid innan vi insåg det roliga. P2 -04. Tema: Astrid Lindgren. Pigor&Drängar var rövarna från Ronja Rövardotter. Vi (jag var konfirmandledare) kom tillbaka från hajk. 60 trötta och hungriga konfirmander som varit ute i skogen och många långt utanför sin comfort zone var i mer eller mindre akut behov av vila och rena kläder. Jag vill minnas att det hade regnat så vi var extra känsliga (men det kan vara en efterkonstruktion). När vi närmade oss vita lägergården klev Drängfar tillsammans med några drängar mot oss med bekymrad min och utbrast ”Vad gör ni här, ni skulle ju komma tillbaka i morgon, ni sa att ni skulle på Två-nätters-hajk?!”. Vi ledare som var med på buset (över)spelade minst lika bekymrade och protesterade att vi sagt två-DAGARS-hajk och att de såklart betydde EN natt. ”Ja, ni kan i alla fall inte bo på Vita för vi målar om därinne” sa Drängfar. Vi närmade oss Vita lägergården som var (överdrivet) insvept i skyddsplast och täckpapp med färgburkar och penslar utspridda utanför ingången. In och ut gick arbetande drängar med färgstänk på kläderna och bar på en skylt ”NYMÅLAT”. Konfirmanderna var i chock. Vi började försöken att intala dem att vi får göra det bästa av situationen - slå upp tälten på loggian och sova ytterligare en natt ute. Reaktionerna blev stirrande blickar och fruktansvärda klagorop, någon föll ihop för att beskedet var för tungt för att benen skulle bära längre! Plötsligt klev alla drängar ut på balkongerna på Vita lägergårdens övervåning och utbrast i den kör som är känd från rövarna i Ronja och som under perioden var drängarnas signum. Ett riktigt välplanerat och snyggt genomfört bus och väldigt lättade konfirmander när de insåg att de fick springa in till sina kuddar/torra strumpor/sminkväskor igen! Det andra var P2-05, också då var jag konfirmandledare. Det bör för protokollet sägas att buset när det utspelade sig inte alls var uppskattat, men när vi fick smälta det och med tiden som läkte såren (den sulade foten), kan jag och förhoppningsvis alla med mig se tillbaka på det som påhittigt och kul. Vi hade under perioden en pågående aktivitet vilken innebar att en konfirmandledare när som helst kunde utropa ”GÖM!” vilket var en signal till alla konfirmander om att ögonblickligen hitta ett gömställe och samla poäng genom att inte bli omedelbart upptäckt. En kväll, efter en tung och jobbig dag, mitt i godnattsagan, hördes ett högt ”GÖM!” och på några sekunder tömdes Vita havet på ynglingar. Vi ledare stirrade på varandra och insåg så småningom att det inte var någon av oss som hade ropat utan att en konfirmand (ej tillåtet enligt lekens regler) tagit initiativet. Och med tanke på hur snabbt alla försvann förstod vi att detta hade de minsann bestämt och planerat! Det var bara att ge sig ut och leta. Sent på kvällen! Vi var inte nöjda. Konfirmanderna hade dessutom inte som i vanliga fall gömt sig i närheten bakom första bästa hinder, utan gett sig iväg ner i Siljan, i förråd intill personalbostäder eller om jag minns rätt halvvägs ner på byn. Vi ledare blev vansinniga och stämningen var riktigt dålig när vi alldeles för sent på kvällen tillslut räknade in alla igen. Men som sagt, nu i efterhand önskar jag att vi hade uppskattat det mer. För ett bus där de lurade blir riktigt paffa, det fick de verkligen till!
Under Globalhelgen 1999 så fokuserade vi på en avskrivning för tredje världens stora statsskulder. En kampanj med rekordmånga namninsamlingar som gick under temat "Jubel 2000" hade genomförts. Det blev en lyckad kampanj som säkert bidrog till att och skuldkrisen för de fattiga länderna numera är historia. Som medlem i kören Vred Fred så bjöd vi på körworkshops och Afrikasångerna och sånger om vår längtan till frihet kom väl till användning. Det blev sköna avbrott i föredrag och diskussioner när vi sjöng tillsammans! Springande nedför en trappa i huvudbyggnaden kom en melodi till mig: "A debt free start for a billon people" som var kampanjens slogan fick liv. Sedermera så sjöngs den sången runt om i landet under flera workshops och inte minst under en tågresa med 350 personer från hela Norden till G7-mötet med världens ledare i Köln sommaren 1999. Att många sköna sånger föds i Stiftsgården är ett Guds mirakel och en välsignelse som lever vidare!
Tusentals personer har sina minnen, sina egna berättelser och upplevelser om vad Stiftsgården har betytt för dem. Lika många kan säkert vittna om hur de återvänt hem från Rättvik och berättat för skolkamrater, kollegor, släkt och vänner om vad de upplevt och vad de har varit med om. Som ung vuxen på -90 talet deltog jag i gårdens ungdomsverksamhet som lägerledare, arbetsledare och som vikarierande ungdomsledare. Samtalen var många mellan ungdomarna om hur fantastisk Stiftsgården var och hur de önskade att fler skulle ges möjlighet till samma upplevelse som dem. Ett stående inslag i tal till konfirmandernas anhöriga var att; ”Det kanske inte är fullt ut samma ungdom ni nu hämtar hem från lägret som ni lämnade. Era ungdomar har varit med om mycket och vi vet att många kanske har börjat se delar av livet på ett lite annorlunda sätt”. I slutet av mars 1996 samlades samtliga ungdomar och unga vuxna som på ett eller annat sätt skulle ha en ledarroll under sommaren. Ett av syftena var att försöka skapa ett gemensamt tema som skulle spänna över de tre konfirmationsperioderna. Mitt förslag till innehåll var skapa aktiviteter som innehöll ”från ord till handling”. Jag tog avstamp i de berättelserna som de flesta kände igen sig i och mycket av det konfirmationsundervisningen handlade om. Jag tyckte att mycket av det vi pratade med ungdomar om, och det vi sa när vi firade gudstjänst tillsammans, relativt lätt kan omvandlas till praktik – att faktiskt samla in pengar till de som inte hade samma förmån som vi – att vistas på Stiftsgården i Rättvik. Under sommaren 1996 blev det återkommande ”hela huset aktiviteter” för att samla in pengar. Det skedde genom auktioner på gården, insamlingar vid musikfestival och vid kollekt i kyrkan. Delar av aktiviteterna kunde liknas med Elevorganisationens ”Operation Dagsverke”. Det var inte svårt att få bidrag från anhöriga under konfirmationsgudstjänsterna den sommaren. Och det blev ett bra tema för sommaren som knöt samman grupperna och lätt skapade ett engagemang bland såväl ungdomar som ledare. Alla kände de ju någon ”där hemma” som de så gärna skulle vilja gavs chansen att komma till Stiftsgården. Under trettonhelgslägret 2-6/1 1997 formaliserades våra tankar. Temat från sommaren konkretiserades och ett principbeslut fattades att en fond skulle skapas med en tydlig målgrupp. Målgruppen och syftet med fonden är den samma idag och finns att läsa på Stiftsgårdens hemsida. Under åren som gått har jag kunnat se att arbetet med insamling till fonden fortsatt och det är en stor glädje att den finns kvar och ger ungdomar, som av olika skäl behöver men saknar ekonomiska medel, en möjlighet att vistas på Stiftsgården i Rättvik och kanske få minnen och vänner för livet.
Första gången jag var på Stiftsgåren var på 80-talet. Jag och fam återkom fler ggr till denna fantastiska plats på jorden, paradiset. Jag känner lugn och ro i själen när jag sitter och äter en god lunch medan jag tittar ut mot den underbara sjön Siljan med skiftande färger och himlar. Jag går in i Arbogarummet och tittar i pärmarna med bilder från 50-talet och framåt. Plötsligt så dyker Ingmar Bergman upp på ett foto, som var här och filmade på 50-talet. Jag fortsätter in i Kapellet där jag känner lugnet och får styrka i mitt inre. Säger hejdå till den trevliga personalen innan jag går ner till Siljan och tar ett foto på Kyrkan och kyrkstallarna. Jag åker hem till ateljen i Leksand och målar en akvarell av Paradiset! Några ord från en stammis!
En föreståndare är ju bara en kugge i det stora och kompetenta arbetslag som finns på Stiftsgården i Rättvik. Varje medarbetare år en viktig kugge.. En församlingspräst blev alltså 1985 föreståndare på Stiftsgården under sju år. Det präglade kanske ändå något av gårdens profil. Jag ville prioritera en stiftsgård till nytta och glädje för stiftets församlingar, kurser och utbildningar för alla slags församlingsmedarbetare. Dessutom kom nog också mitt personliga engagemang att i viss mån prägla programmet på Stiftsgården, kyrkomusiken och körsången, gudstjänstliturgin, körhelger och liturgiska dansfestivaler, liksom den franciskanska inspirationen. Personligen minns jag med glädje alla andakter och mässor i kapellet, som är stiftsgårdens hjärtslag. Och att vara konfirmandpräst på somrarna gillade jag verkligen. Tänk så roligt vi hade, vi växte och upptäckte höjder och djup tillsammans Jag minns också de jobbiga åren 1989-90, när Stiftsgården byggdes om och till, när köket under iskalla dagar fungerade i ett tält och hela huset var upp-och nervänt, medan vi försökte att hålla hela verksamheten igång som vanligt. Det var tur att Lennart Fast fanns där som outtröttlig motor för byggenskapen och Margareta Lindborg, som hanterade allt med mat och omvårdnad och därtill alla andra medarbetare som gav sitt allra yttersta. Att vi drog många suckar av lättnad, när Stiftsgården stod klar i förnyad gestalt, det är verkligen förståeligt. I yttre mening fungerade Stiftsgården väl under de här åren, vi satte rekord när det gällde gästnätter och ekonomin var god. Om gården också fungerade som vi ville, som en förgård till Guds rike, det vet jag inte. Men det hoppas jag. Och visst har många, många människor tackat och prisat Stiftsgården, särskilt ungdomar som längtar tillbaka och återkommer som vuxna och fortfarande tycks uppleva gården som sitt andra hem. För mig var åren på Stiftsgården ett äventyr, en tid som jag bär med mig som det mest speciella i mitt liv. Stiftsgårdslivet med alla utmaningarna fanns hela tiden innanför skinnet. Tacksam är jag för allt som gården gav av glädje, arbete, problem, inspiration och gemenskap. Om jag skulle välja ett enda tillfälle, som etsat sig fast så är det nog den speciella kvällen när biskop Tutu, som flera gånger fanns på Stiftsgården, talade till konfirmanderna, personligt, innerligt och med Guds ande brinnande i orden. Sådant kunde man få uppleva på Stiftsgården, som är och alltid har varit en unik plats i svenskt kyrkoliv och i många människors liv.
När jag första gången gick in i kapellet på Stiftsgården visste jag att både kvinnan bredvid mig och platsen skulle förändra hela mitt liv. Det var där vi gifte oss, vårt barn döptes, jag konfirmerades, Helena Andersson Bromander och jag sjöng med de nyanlända, där jag gått på mässor där taket lyfter. Första gången vi kom tillsammans som par till Stiftsgården gick vi in i matsalen. Då reser sig Bertil Ramnerö upp, öppnar famnen och deklarerar våra namn över hela matsalen. En bild av hur jag upplever Stiftsgården. Som en öppen famn.
9-11 juni 2006. Rättviks vita kyrka speglades i Siljans blanka vattenyta när femtio skrivglada människor från när och fjärran anlände till Stiftsgården för att delta i det första Ordmagi-arrangemanget. I stora matsalen samlades vi denna vackra försommarkväll. Sten Andersson läste sin dikt om Siljan och sedan vidtog berättarkafé eftersom den tilltänkta stjärngästen, Björn Ranelid, fått förhinder. Deltagarna berättade om konstgjorda älgar, katter, barn och barnbarn. Någon hade vid tidigare besök i Rättvik kommit i tidningen eftersom hon kunde på vattnet med kanotskor. Kvällen avslutades med korvgrillning vid stranden. Många talade poetiskt och varmt om spegelbanka Siljan, Stiftsgården och Ordmagi-glädjen. I lika vackert väder fortsatte Ordmagi dagen därpå med att Ingela Wall framträdde med dikter, berättade om Poetry slam och aktiverade alla i en associationskedja. På eftermiddagen stod poeten och radiomannen Bengt Emil Johnson tillsammans med Kerstin Ståhl för en programpunkt med rubriken ”Där språket slutar och rösten tar vid”. Det handlade om text- och ljudkompositioner, Dylan Thomas-inspelning och annat i språkets yttersta utmarker. Efter förstärkt kaffe (dock ej med kask) vidtog skrivövningar ute på gräsmattan i grupper om fyra kreativa poesi- och prosapersoner. Omgivningen var så optimalt junivacker att kanhända inte ens nobelpristagaren Harry Martinson hade kunnat göra den skönare. På kvällen var det öppen scen i stiftssalen och en rad inspirerade deltagare framträdde med egna dikter, berättelser och sagor. Naturen utanför den ordmagiska scenen bjöd på stilla vatten, blånande berg och rodnande himmel. Den tredje sommarfagra dagen på Stiftsgården inleddes med att Ylva Eggehorn berättade om sitt författarskap. På åhörarfrågan ”Hur ser din arbetsdag ut?” svarade den blida poeten: - Jag har ett barn hemma och vårdar även en frisk man. Efter ett skrivpass ute i solen på temat värme, psalmer och kontaktannonser återsamlades hela gruppen och vi fick höra många både roliga och rörande texter. Avslutningslunchen bestod av rostbiff med potatisgratäng, glass och närodlad sylt. Styrkta av deltagarnas uppskattning av Ordmagi beslutade den ansvariga Skrivargruppen i Rättvik att återkomma med programkonceptet vid samma tid och på samma plats nästa år, vilket även förverkligades.

Berättelser från Stiftsgården i Rättvik

Det har gått 80 år sedan vår verksamhet började och 70 sedan Stiftsgården invigdes på sin nuvarande plats vid Kyrkudden, 305 steg från Rättviks kyrka. Oräkneliga minnen har skapats under dessa 70-80 år och många har fått sina liv förändrade. Dessa berättelser från Stiftsgården vill vi nu samla.

Vem som helst som har något att berätta från Stiftsgården får skicka in sin berättelse. De rangordnas inte på något sätt, varken i tid eller utifrån vem som skrivit dem, utan de läggs helt enkelt ut i den ordning de kommer in.

Din berättelse får vara kort eller lång, handla om ett enstaka minne eller omfatta en längre tid. Ditt språk är ditt och vi rättar ytterst försiktigt (bara om det är uppenbart att det är fråga om rena skriv- eller stavfel). Det här ska vara ett jämställt berättande och ingens berättelse är viktigare än någon annans – det är ju vår gemensamma Stiftsgård.

Vi rekommenderar att du lägger lite tankemöda på att ge din berättelse en tydlig rubrik som säger något om vad läsaren har att hämta i just din berättelse.

Välkommen med din berättelse – insamlandet börjar här!

Click here to add your own text