Berättelser från Stiftsgården
P2 -04. Tema: Astrid Lindgren. Pigor&Drängar var rövarna från Ronja Rövardotter. Vi (jag var konfirmandledare) kom tillbaka från hajk. 60 trötta och hungriga konfirmander som varit ute i skogen och många långt utanför sin comfort zone var i mer eller mindre akut behov av vila och rena kläder. Jag vill minnas att det hade regnat så vi var extra känsliga (men det kan vara en efterkonstruktion). När vi närmade oss vita lägergården klev Drängfar tillsammans med några drängar mot oss med bekymrad min och utbrast ”Vad gör ni här, ni skulle ju komma tillbaka i morgon, ni sa att ni skulle på Två-nätters-hajk?!”. Vi ledare som var med på buset (över)spelade minst lika bekymrade och protesterade att vi sagt två-DAGARS-hajk och att de såklart betydde EN natt.
”Ja, ni kan i alla fall inte bo på Vita för vi målar om därinne” sa Drängfar.
Vi närmade oss Vita lägergården som var (överdrivet) insvept i skyddsplast och täckpapp med färgburkar och penslar utspridda utanför ingången. In och ut gick arbetande drängar med färgstänk på kläderna och bar på en skylt ”NYMÅLAT”.
Konfirmanderna var i chock. Vi började försöken att intala dem att vi får göra det bästa av situationen - slå upp tälten på loggian och sova ytterligare en natt ute. Reaktionerna blev stirrande blickar och fruktansvärda klagorop, någon föll ihop för att beskedet var för tungt för att benen skulle bära längre! Plötsligt klev alla drängar ut på balkongerna på Vita lägergårdens övervåning och utbrast i den kör som är känd från rövarna i Ronja och som under perioden var drängarnas signum. Ett riktigt välplanerat och snyggt genomfört bus och väldigt lättade konfirmander när de insåg att de fick springa in till sina kuddar/torra strumpor/sminkväskor igen!
Det andra var P2-05, också då var jag konfirmandledare. Det bör för protokollet sägas att buset när det utspelade sig inte alls var uppskattat, men när vi fick smälta det och med tiden som läkte såren (den sulade foten), kan jag och förhoppningsvis alla med mig se tillbaka på det som påhittigt och kul. Vi hade under perioden en pågående aktivitet vilken innebar att en konfirmandledare när som helst kunde utropa ”GÖM!” vilket var en signal till alla konfirmander om att ögonblickligen hitta ett gömställe och samla poäng genom att inte bli omedelbart upptäckt. En kväll, efter en tung och jobbig dag, mitt i godnattsagan, hördes ett högt ”GÖM!” och på några sekunder tömdes Vita havet på ynglingar. Vi ledare stirrade på varandra och insåg så småningom att det inte var någon av oss som hade ropat utan att en konfirmand (ej tillåtet enligt lekens regler) tagit initiativet. Och med tanke på hur snabbt alla försvann förstod vi att detta hade de minsann bestämt och planerat! Det var bara att ge sig ut och leta. Sent på kvällen! Vi var inte nöjda. Konfirmanderna hade dessutom inte som i vanliga fall gömt sig i närheten bakom första bästa hinder, utan gett sig iväg ner i Siljan, i förråd intill personalbostäder eller om jag minns rätt halvvägs ner på byn. Vi ledare blev vansinniga och stämningen var riktigt dålig när vi alldeles för sent på kvällen tillslut räknade in alla igen. Men som sagt, nu i efterhand önskar jag att vi hade uppskattat det mer. För ett bus där de lurade blir riktigt paffa, det fick de verkligen till!
Kärlekens tid
Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Jag som var ett barn då
Söker min sång
Vem tog min sång?
Vem berövade mig gåvan?
Vem gav mig min styrka
Jag var ett barn
Kärlekens tid
Har bevarat min längtan
Jag som var ett barn då
Söker min sång
Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mig min hunger
Jag är ett barn
Jag har bott på Stiftsgården under ett 20-tal somrar under ”Musik vid Siljan” veckan som inföll första veckan i juli. Vi var ett löst sammansatt gäng från olika delar av Sverige som setts på Stiftsgården under årens lopp. Som jag kommer ihåg händelsen så var vi ett gäng personer som sjöng tillsammans, vi satt i Arbogarummet. Någon person önskade att vi skulle sjunga psalm 851 som var ganska ny så de flesta av oss som var med hade inte hört den. Kekke spelade på pianot. Jag tror inte ett öga var torrt med psalmen i kropp och själ och blicken ut över Siljan och de blånande bergen, livet kan inte bli bättre än just då.
”Kärlekens tid” är en av de vackraste psalmer jag vet, det tycker jag fortfarande.
Mitt första minne är att jag som 5-6 åring var "Stiftsgårdens värsta busunge" tillsammans med Anders Callert. Så roligt vi hade och så många bus vi gjorde. En fröjd var att åka omkring på serveringsvagnarna och sno åt oss gräddpulverpåsar i matsalen som vi då tyckte var jättegott. Eller spritsa ketchup över fint dukade festbord. Värst var nog när vi gömde nyckeln till kyrkan. Blev någon arg svarade vi bara -det gör inget för vi är Stiftsgårns värsta busungar.
Emellan busen kunde vi kela med Peggy som var Nils-Hugos och Gunnels stora nallehund och skoja med Calle som alltid var glad och busade tillbaka.
Jag hade även viktiga uppdrag ibland tillsammans med min storebror Gabriel. Vi sjöng som små gulliga barn i kapellet med far kompandes på den gamla orgeln som nu är nyrenoverad. Varje juldag hade vi program i Stiftssalen för helgens gäster där vi bjöd på mycket musik, teater, lek och tävlingar. Detta bjöd vi på i många år framöver och de sista åren tillsammans med familjen Egerhag.
Jag startade min jobbkarriär på Stiftsgården då jag som 10 åring fick städa i skafferiet. Efter en timmes hårt arbete gick jag till min far Rune och fick 10 kronor i handen. När jag blev 11 år fick jag 11 kr osv. Hur det redovisades har jag ingen aning om. Det var väl inte så noga på den tiden. Efter skafferijobbet avancerade jag till disken. Men då var jag runt 13 år tror jag. Det var kul. I disken kunde man bråka och flirta med alla möjliga killar som kom förbi eller lämnade in disk. Jag fortsatte sedan att arbeta som piga, kokerska, hade jourkvällar och var biträdande husmor när min egen mor behövde en paus. Perfekt att helgjobba på gården när jag gick i skolan.
Tack vare Stiftsgården blev jag också skolans festfixare. Jag ordnade många roliga klassfester i gillestugan men Tomas Fräs och Stefan Andersson som DJ´s. Vilka grabbar. Så coola.
Såklart har jag varit konfirmand på gården. Det var sommaren 1980. Bästa sommaren, bästa ledarna och bästa prästerna. Calle-Ville var pappa, Bodil Larsson var mamma och Per Harling min präst. Jag kommer inte ihåg att vi läste så mycket. Det jag kommer ihåg var att vi sjöng, dansade, snackade, badade, busade, spelade fotboll, volleyboll, smög ut om natten och hängde på loggian. Men även de mer allvarliga stunderna i kyrkan och kapellet som då låg högst upp i byggnaden var viktiga. Jag lärde mig mycket den sommaren. Framförallt fick jag se gården ur ett annat perspektiv.
Idag har mina barn Isac och Nathalie tagit över "familjens" roll. De har också konfirmerat sig på Stiftsgården och fortsatt att komma tillbaka om somrarna på olika uppdrag. De har lika kul där idag som jag hade som ung. Tänk mor (Detan) om du hade vetat det när du klev in i Faluhallen som 22 åring.
Idag är Stiftsgården för mig väldigt annorlunda mot när jag växte upp men självklart en gård i sin tid. Ni gör ett fint jobb.
Det som fortfarande väcker starka känslor i mig när jag kommer dit är dofterna. Att tex gå in i Bergsslagsstugan, Tunastugan eller gästrumsflygeln som luktar precis som när jag var barn. Det är häftigt. Och det är bara att inse att växa upp på Stiftsgården har betytt och präglat mig mycket till den jag är idag.
Du har skickat in en berättelse till oss som inleds med att berätta att texten handlar om ett minne från Stum 1984. Tyvärr kom inte resten av texten med och vi har inte din mailadress. Du kan väl skicka in berättelsen igen och även sända den till pontus.gunnarsson@svenskakyrkan.se så ser vi till att den läggs ut. Tack!
Berättelser från Stiftsgården i Rättvik
Det har gått 80 år sedan vår verksamhet började och 70 sedan Stiftsgården invigdes på sin nuvarande plats vid Kyrkudden, 305 steg från Rättviks kyrka. Oräkneliga minnen har skapats under dessa 70-80 år och många har fått sina liv förändrade. Dessa berättelser från Stiftsgården vill vi nu samla.
Vem som helst som har något att berätta från Stiftsgården får skicka in sin berättelse. De rangordnas inte på något sätt, varken i tid eller utifrån vem som skrivit dem, utan de läggs helt enkelt ut i den ordning de kommer in.
Din berättelse får vara kort eller lång, handla om ett enstaka minne eller omfatta en längre tid. Ditt språk är ditt och vi rättar ytterst försiktigt (bara om det är uppenbart att det är fråga om rena skriv- eller stavfel). Det här ska vara ett jämställt berättande och ingens berättelse är viktigare än någon annans – det är ju vår gemensamma Stiftsgård.
Vi rekommenderar att du lägger lite tankemöda på att ge din berättelse en tydlig rubrik som säger något om vad läsaren har att hämta i just din berättelse.
Välkommen med din berättelse – insamlandet börjar här!
Click here to add your own text